Gunilla Rasmuson in memorian

Allas vår underbara Gunilla Rasmuson har då lämnat oss och lämnar ett stort tomrum efter sig. Som så många andra stora och beundransvärda personligheter gick hon bort alldeles för tidigt efter att ha drabbats av ett grymt och orättvist öde. Vi som kände henne har förlorat en lika stor idrottskamrat som personlig vän och vi känner en enorm saknad. 

Själv lärde jag känna Gunilla 1995 när vi åkte ett gäng på drygt 12 man på masters-sm i Hudiksvall. Gunilla hade just då fått en nytändning för simningen och bad att få följa med oss även om hon den gången skulle tävla för Umeå. Det tyckte vi alla var ok.  Jag minns att Gunilla var lite blyg den gången och lite reserverad, men den isen bröts snabbt när vi lärt känna varandra. 

Redan då framkom det vilken fantastisk personlighet hon var. Varm, glad, ljus, utåtriktad, omtänksam, artig och osjälvisk. Jag kommer inte ihåg några resultat från den tävlingen men redan då visade hon sin klass och vann några grenar i sin åldersklass. 

Det var i den vevan som jag bad henne att börja tävla för oss i Täby Sim istället. Det är väl kanske min största insats för den här föreningen.  Att hon sedan gav mig kred. på en masters fest för det är väl en av dom största och finaste komplimanger jag någonsin har fått. Att en gigant som hon kunde ge en tämligen medioker simmare som jag ett sånt erkännande var jättestort för mig! 

Det dröjde dock till 2003 då vi hade master-sm i Täby som hon debuterade för Täby Sim och redan då bevisade hon sin klass genom att sopa banan med konkurrenterna. Den teknik och vattenkänsla hon besatt var dom flesta av oss andra inte ens i närheten av. Det såg inte ut som hon tog i och ändå gick det så fort. Man kunde inte bli annat än imponerad. 

Under sin aktiva karriär på senior nivå hade Gunilla oturen att vara samtida med östtyskorna. Kanske var det därför hon aldrig blev något internationellt stort namn, även om hon deltog i ett vm(1973), ett em (1974) och ett os(1976). 13 sm-guld talar i alla fall sitt tydliga språk. Hade hon tillhört en senare generation hade hon mycket väl kunnat bli en Sara Sjöström hon med. I alla fall var hon vår Sara Sjöström. Framför allt var hon våran Wonder Woman! 

Som privatperson tog hon sig tid med alla var lika charmig och artig mot alla hon träffade, men hon kunde också vara mycket bestämd eftersom hon var en karaktärsstark person med stor personlig integritet. Den damen visste utan tvekan vad hon ville och hon var mycket målmedveten och tävlingsinriktad. Men hennes stil var både äkta och naturlig. Hon var alltid sig själv. 

Hon jobbade som lärare i en skola i Upplands Väsby eftersom det var vad hon hade utbildat sig till och var en lika uppskattad sådan som simmare. Eftersom Gunilla var så utåtriktad så var hon nog en person som trivdes med att ha mycket folk omkring sig. Då borde läraryrket ha passat henne bra.  

Hon var gift med den moderne femkamparen och f d simmaren Svante Rasmuson som hon fick fyra barn med. Jag minns speciellt när han tog silver i os i Los Angeles 1984 och ramlade ihop av utmattning på upploppet efter italienaren Masala och hur deras äldsta dotter då 4 eller 5 år gammal säger ”Du är i alla fall tvåa.” 

Framgångarna fortsatte att hopa sig över Gunilla och oavsett vilken åldersklass hon tillhörde så vann hon den ena grensegern efter den andra i masters-sm. Det blev inte sämre av att hon senare även börja plocka titlar i master-em och vm och sätta europarekord och världsrekord. Hon var utan tvekan ankaret i masters-laget. Hela laget byggde på henne. 

Det var när hon stod på sin höjdpunkt som masterssimmare med flera titlar i sm i Eskilstuna som tragedin slog till och vi förlorade henne. Någonting helt ofattbart som dom flesta av oss bara inte kunde kunde ta till oss, men som tyvärr var ett faktum. 

Vi får aldrig mer träffa henne, prata med henne, se hennes förföriskt vackra leende, höra hennes ljuvliga röst, krama henne och dansa med henne på sommarfesterna som utan tvekan var en av årets höjdpunkter. Eller känna hennes värme och omtänksamhet som var hennes signum. Det är surt, men någonting som vi bara kan acceptera. 

I efterskott kan jag bara säga att jag är hedrad över att ha fått lära känna Gunilla Rasmuson. En mer varm och sympatisk människa går inte att föreställa sig. Hon utstrålade medmänsklighet och kärlek och hade en jätteskön stil. Hon var den typen som alltid kunde bjuda på sig själv och var alltid lika öppen och positiv. Och hon har betytt jättemycket för så många andra människor som liksom jag har haft äran att få lära känna henne. 

Tack Gunilla för allt du givit oss. Vi bevarar dig i ljust minne och kommer alltid att minnas dig. Du finns för alltid med oss i vårt minne och i våra hjärtan och vår kärlek till dig är gränslös! 

Tack för allt, Nilla! 

Stefan Erikson